Hej, hej.
Tisdag den 18 juli.
En ny dag gryr i Salamanca och det är dags att ge sig ut på vägarna igen.
Vi skall idag avverka en av de längre etapperna, ca 40 mil till Santiago de Compostella, pilgrimernas stad. Många av de kända vandringslederna i Spanien slutar i Santiago och staden har under århundraden varit ett mål för pilgrimer.
Under resan har vi vid flera tillfällen passerat människor med ryggsäck och stav som varit ute på vandring, förmodligen inte med Santiago som mål för den här gången, men under en senare etapp.

Efter en med Spanska mått sett väldigt bra frukost låter vi GPS,n föra oss ut ur Salamanca. Första sträckan rullar vi längs kända ”stigar” upp till Zamora, för att sedan svänga väster ut i det okända. Efter några timmars körning så känns det att det är dags att sträcka på benen och lätta på trycket. Vi viker av Autovian och hamnar i en liten och trång okänd spansk stad, där var och varannan gata är enkelriktad. Skylten mot toaletten vid Autovian var nog en luring, för vi hittar ingen. Vi passar dock på att besöka ett Mercado för att inhandla lunchen men döm om förvåningen, inga färdiga mackor eller sallader. Det blev två Coca-Cola att tillfälligt släcka törsten med. känns som en modern tappning av kejsarens nya kläder.
Vi får bokstavligen sitta med benen i kors och fortsätta framåt men så fann vi det.
En sliten mack men med riktigt snygga och rena toaletter som visserligen var till för handlande kunder. Skyltens budskap var tydligt, så för att muntra upp killen bakom kassan så handlar vi ett par ”Ready to Go” mackor och en påse chips.

Då var lunchen löst. och det uppskattades med ett leende och några trevliga ord om att vi skulle ha en bra dag (tror vi i alla fall). Visserligen blev Lotta utskälld på spanska av toalettstäderskan då hon klev in och uträttade sitt innan det var färdigstädat, (men vafan vi är ju från Stockholm).
Nu infaller sig nästa problem, var skall vi stanna och äta? En rastplats tänker ni, men de är väldigt obefintliga längs en Autovia och generellt längs vägarna i norra Spanien (det är kanske bättre i södra Spanien). Däremot så har i stort sätt varje bensinmack en bar, där man kan köpa mackor, enklare maträtter, dryck och kaffe. Någon enstaka gång har vi sett skylten ”rastplats”. Vid ett tillfälle norr om Placencia svängde vi av för att äta lunch på en. Rastplatsen visade sig vara en stor asfalterad plan utan någon skugga och toalett men med viltstängsel runt om, så vi fick snällt sitta kvar i bilen och äta.
Några kilometer efter besöket på macken svänger vi av från Autovian på vinst och förlust. Till slut hittar vi en liten ficka vid sidan av vägen med skugga så att vi kan stilla kurret i kistan.
Vi snirklar oss åter ut på Autovian. Färden går i stort längs med gränsen mot Portugal, naturen är böljande och storslagen. Ibland uppför berget med plattan i mattan, hastigheten ökar inte utan snarare så går det långsammare och långsammare och så bär det åter av nedåt. Fast att man har lagt i treans växel och försöker motorbromsa så ökar hastigheten oroväckande, man känner sig som en kanonkula som precis lämnat mynningen.
Till slut planar vägen ut och vi rullar in i Santiago de Compostella. Nu skall vi bara hitta fram till boendet. GPS,n har alltid koll även om gatan inte är helt optimal att köra in på. För vid den gatan i utkanten av gamla stan där vi skall bo är det mer en gågata än en bilväg och ingen idé att ens försöka.

Vi fortsätter framåt och efter ett tag hittar vi en parkeringsplats, där vi får hjälp av en lokal yngre självutnämnd parkeringschef att hitta en ledig lucka, dessutom på Spanska med yviga gester förklarar han för oss hur P-automaten fungerar.
Efter en svettpärs har vi nu dumpat väskan på rummet eller skrubben som vi snabbt döpte den till.(återkommer till den). För nu skall vi ut på byn och svalka strupen och
titta på alla utmattade vandrare.

Översätter man den spanska meningen ”Camino de Santiago” till Svenska blir det
”vägen till Santiago” som är ett mantra och ett mål för Pilgrimer från hela världen. Många vandringsleder leder till och slutar här i Santiago.

Det känns som de flesta har vandrat hit, då ryggsäckar dominerar bilden.
Visst vi bekväma turister finns också men dominerar inte stadsbilden.
För en gångs skull hittar vi en restaurang som inte har stängt för siesta,
förmodligen för att den är italiensk.

Efter en kort promenad efter middagen drar vi oss tillbaka till skrubben för att vila och återhämta oss till dag 2 här i Santiago de Compostella..
Tills vi hörs nästa gång.
Må så Grankott.
Sten