New England Dag 2 – Boston

Hej, hej.
Som jag skrev i det för inlägget från Bar Harbor så blev det lite hopp i ordningen bland inläggen men nu är vi tillbaka till dag 2 och och en titt på Boston.
Hoppas att den ger en liten bild av staden

Efter en natts behövlig sömn, så är vi nu laddade att ta oss en titt på Boston.

The Hotell

Boston (formellt City of Boston) är huvudstad i delstaten Massachusetts i USA.
Det är även den mest befolkade i delstaten, och den största i New England.
År 2005 hade staden 596 638 invånare, storstadsområdet hade 4 313 000,
vilket gör det till USA:s elfte största storstadsområde. Invånarna i Boston kallas på engelska Bostonians.
Boston grundades av puritanska kolonisatörer 1630 på en halvö i Massachusetts Bay, och är därigenom en av de äldsta städerna i USA. Staden har blivit en av de kulturellt mest betydelsefulla städerna i USA och räknas som en världsstad.

Många av de stora händelserna under den amerikanska revolutionen ägde rum i Boston, som var en stor hamnstad och centrum för tillverkningsindustri.
I dag är staden ett centrum för högre utbildning och sjukvård. Dess ekonomi baseras på forskning, utbildning, finanssektor och teknik (huvudsakligen bioteknik). (Källa Wikipedia).

Först och främst skall vi ta oss in till Down Town och på Tunnelbanestationen får vi hjälp att ladda ett Charliekort (Exakt vad det innebär vet jag inte riktigt men påminner om det kort man kan köpa i New York.) och så påbörjar vi resan med tre tågbyten för att komma in till city. Kort kan man också kommentera att Bostons tunnelbana känns mer sliten än t.ex. den i New York.

Tunnelbanan till Wonderland

Vi börjar med Harbour Tour som är en 40 minuter tur runt vattenområdet i inre delen . Mannen som håller låda under turen och berättar allt som är värt att veta som staden, bjuder på sig själv till 100% och med solosång får han igång oss som följer med på turen.

Boston Skyline

 

Väl tillbaka i hamn byter vi över till en 2 timmar lång HoppOn-HoppOff tur genom staden där vi får se det mesta som är värt att se i Boston och Charlie (tror han heter så) som kör bussen bjuder även han på solosång men med discodans och plastmikrofon med såpbubblor i. Han bjussar på sig själv på ett sätt vi inte varit med om tidigare och dessutom pratade han i stort sätt oupphörligt i två timmar om allt vi passerar och åter igen om Bostons historia, så nu har vi hört allt om Boston som är värt att veta.

En Busschaufför

Jämfört med andra städer i USA som vi har besökt, så känns Boston både kosmopolitiskt och tillåtande. Bebyggelsen är väldigt genuin och påminner en hel del om just England. Det är bara i en liten del mitt inne i Down Town som man hittar skyskrapor, i övrigt väldigt låg bebyggelse och så är staden rikligt försett med grönområden.
En stad värt att besöka igen.

Vi avslutar sedan dagen med några drinkar på Anthem Kitchen+bar. som ligger vid Faneuil Hall Marketplace en arkad fylld med mat och dryck från världens alla hörn.
Här hittar vi också Cheers Pub igen, fast inte den riktiga, den åkte vi i stället förbi under bussturen. Med ett stopp utanför Pub dörren längs med Green Line, som vi åkt med.
Vi avslutar dagen med en taxiresa i rusningstrafiken tillbaka till hotellet för skönhetssömn och återhämtning. Några av oss somnade utan större problem.

Faneuil Hall Marketplace

Tills nästa gång.
Må så grankott
Sten

Spara

Spara

Spara

Annonser
Publicerat i 2017, Bil, Boston, Foto, HoppOnHoppOff, Resa, SkyLine, Sol, Sommar, USA | Märkt , , , | Lämna en kommentar

New England Dag 1

Känsliga läsare varnas, inlägget saknar bilder.

Då är vi på resande fot igen och åter skall vi ta oss över Atlanten och den här gången till Trumpland. Sedan vi var där sist för ca 9 månader sedan, så har det varit ett presidentval och det vet vi ju alla vad som hände. Så nu är det nya utsikter som väntar och första prövningen kom vid incheckningen.

Som vana resenärer så gick vi till självincheckningen och allt löpte på som vanligt tills det var dags att skriva ut bagagetaggar och boardingcards då slutade automaten att medverka och på skärmen går att läsa ”This unit is not working…” Ähh, varför just nu?
Packar ihop grejerna och beger oss till nästa automat, där vi skriver in reservationsnumret och så börjar automaten arbeta och ut kommer en lapp. ”Yes Boardingcard, tänker vi” På lappen läser vi.. This is NOT a boardingcard. It’s a problem with your check in. Contact an agent a show this documnet. Det är nu som Norendramat börjar. Kön till bagageinlämningen för KLM (som vi skall flyga med) är hur lång som helst och efter ett tag så förstår vi, de har varit lite strul på morgonen och samtliga tillhör två flyg, som skall lämna bagage och checka in samtidigt. Så vi som skall åka med det senare flyget blir fösta till en egen kö och får där snällt vänta tills de som skall med det tidigare flyget är incheckade. Nu tror man att det är till Tyskland vi skall, för nu gnälls och påpekas det hur jävla illa allt fungerar och att folk inte rör sig framåt på rätt sätt och fyller igen luckorna efter sig och att alla andra kommer att smita före.
När vi så efter 45 minuter till slut är framme vid disken, frågar tjejen ”Har Ni ESTA eller Visum till USA…” ESTA svara vi. ”Kan jag få se dem?..” Ähh, nä de ligger i systemet. ”I system kan jag inte se att ni har några godkända ESTA, så jag behöver se en kopia på godkännandet…” Det har vi inte utskrivet, det är ju elektroniskt. ”Jag kan inte skicka Er vidare om jag inte kan se det…” Det är nu man börjar vi svettig mellan skulderbladen och hjärnan går på fullvarv. Hur löser jag det här? ”OK, skall vi gå ur kön och försöka få tag i kopior på det? Frågar jag. ”Vänta, jag prövade att checka ur Er och sedan checka in Er igen och där finns nu Era godkända ESTA…” Jävla automat tänker jag, ler stort och säger skönt.
Därefter rinner det på utan problem som det brukar göra på Terminal 2 och vi hittar ett lugnt hörn i Loungen där vi kan ta något smärtstillande innan det är dags att gå ombord för resan första del till Amsterdam.

Då vi har tagit mark i Holland och kommit ut ur planet inser vi att tiden vi har på oss innan nästa plan skall lyfta är ungefär 1 och en ½ timma. Schiphol, är stort och innan man hittar informationstavla som svarar på frågan, Vart skall vi? Så har vi gått en bra bit.
Där har vi svaret, Gate D1 skall vi till och vi följer skyltarna som leder mot Gate D1. Gången är lång, så lång och så åker vi rulltrappa ner till en stor hall och sprintar runt hörnet in i en gigantisk kö som tillsammans med oss skall ta sig igenom passkontrollen. 1 timme och ca 10 minuter kvar. Där står en flygplatsanställd som försöker bringa ordning i det kaos som råder runt oss. Jag sliter upp mitt boardingcard och stoppar det under näsan på henne och säger, vi skall med ett plan som lyfter 14:45. Lugnt svara hon mig, det är mer än en timme kvar, så stå i kön här. Kanske inte det svar jag hade förväntat mig och huvudvärken kommer smygande, för just nu har jag inte kontroll och tiden springer fram och kön kryper sakta framåt. Med ca 40 minuter kvar, så har vi tagit oss genom nålsögat, för att direkt hamna i nästa. Vid Gate D1, skall vi ha ett samtal med en person som frågar ut oss om det mesta och framför allt om vårt bagage och även det incheckade och JA, jag har packat allt mitt själv och jag har inga presenter med till någon jag inte känner och som jag skulle kunna ha fått av någon jag inte känner. Nästa slag med tärningen blir tre och nu stannar vi hos några som skall skanna vårt boardingcard och önska oss en trevlig resa. Nästa slag med tärningen blir 5, Gate E5 och nu kan vi se ett flygplan som är vårt men väntar oss någon mer prövning? Endast en enkel kontroll av, och sedan en slutlig skanning av vårt boardingcard och så är vi då till slut framme vid våra platser på rad 13, med ca 10 minuter till godo. Jag är inte skrockfull och är född den 13, så rad 13 betyder inte ett dugg för mig annat en att jag kan sätta mig ner och vila. Pust, hoppas jag inte behöver göra om det en gång till, för det tror jag inte att psyket orkar med. Flygresan flöt på utan besvär och ett par timmars sömn blev vet också, vilket skulle visa sig välbehövligt.

Väl framme i Boston, så körde det till sig direkt vid immigration control. Vi skulle mot flygpersonalens nekande fyllt i ESTA blanketten igen, då vi hade bytt pass sedan sist.
Så det blev att göra U-sväng ut ur fållan, hitta blanketten, fylla i den och så åter in i kön och hoppas att allt nu skulle fungera.
Några timmar senare var fyrklövern samlad och vi kunde kvittera ut hyrbilen och leta oss fram till vårt boende.

Så efter 23 timmar kunde vi åter krypa ner mellan ett par svala lakan, sluta ögonen och drömma om framtiden.

Som ni ser är det väldigt ont om bilder denna gång och det har sin naturliga förklaring, tiden räckte inte till.

 

Till nästa gång vi ses.
Må så grankott.
Sten

Publicerat i 2017, Avfärd, Flyg, New England, Resa, USA | Märkt | 2 kommentarer

Del 15 och dag 14 men inte längre på resande fot längs Route 66.

Det är söndag morgon i Santa Monica och stadens gator ligger rätt öde och tomma, till skillnad från i går kväll då det var mer en fullt i kvarteret där hotellet ligger och det fanns knappt en ståplats ledig. De vi ser när vi tittar ut genom fönstret är de som upptäckte att vägen tog slut vi havet och drömmen sprack.
Vi tillät oss en välbehövlig sovmorgon men till slut drev hungern oss ut på gatorna.
Efter frukost på söndagsöppen dinner beger vi oss ner mot havet och Santa Monica pier och där hittar vi den. Vad då tänker ni? Jo skylten ”End of Trail”. Där fann vi slutet på den långa resan.

Santa Monica Pier

Efter ett tag förstår vi varför det inte satt någon skylt i korsningen Santa Monica Blv och Ocean Ave, det hade uppstått kaos på platsen då alla skall ha bild på sig själv med skylten i bakgrunden. Till och med de som inte ens satt foten på Route66, skall ha sin bild med hem..
jo vi är helt säkra på att en del inte färdats en mile längs rutten men det spelar mindre roll, då vi som gjort det på något vis känner igen varandra, eller kan lukta oss till det.
Precis innan skylten finns en liten kiosk, där man de flesta dagar kan träffa Ian Bowen som är ”Vice President West, Carlifonia Historic Route 66 Association”. Det kan hända någon enstaka gång att han är i väg på något och då har han en ”stand inn” som hjälper honom. Här kan man köpa ett certifikat som intygar att man har genomfört resan längs ”The Mother Road” och vi frågar honom hur vi bevisar att vi gjort oss värdiga att köpa certifikatet? Svaret är lika enkelt som självklart förklarar Ian, alla som rest längs vägen vill alltid dela med sig av upplevelsen och jag hör när de berättar om de rest eller inte. Så är det nog, för Ian kan vägen och de sevärda stoppen. Nu tror jag att det inte är så svårt att få ett certifikat, även om man bara åkt en del för till slut så handlar det om intäkter.

End of Route

Efter några dagars välbehövlig vila i Santa Monica, då vi inte gjorde så mycket än att röra oss i grannskapet. Så vår det sedan dags för resan hem till Norden och Stockholm igen.

Santa Monica Pier på kvällen

Hur sammanfattar med den här resan?

481 mil genom 8 stater under 3 veckor med 4 personer i 1 Van, har känts väldigt unikt, intressant och fullt av upplevelser.
De sista raderna här skriver jag 9 månader efter att vi har kommit hem och fortfarande så fladdrar minnen förbi på näthinnan, som:

  • Gary’s Gay Parita i Ash Grove, Mo.
  • Old Riverton Store i Riverton, KS.
  • Oklahoma City National Memorial i Oklahoma City, OK.
  • Bow & Arrow Brewing i Albuquerque, NM
  • Petrified Forest National Park i Chambers, AZ.
  • The Grand Canyon, South Rim, AZ.

Och många mer platser och möten med människor ute på landsbygden, långt från de snabbt pulserande storstäderna.

Gary’s Gay Parita i Ash Grove, Mo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har Du någon gång haft tanken att R66 vore en spännande resa att göra, så sluta fundera och börja planera, boka och res. Det tog oss cirka ett år av funderande, letande, bokande och planerande innan vi kom iväg. Varenda dag av resan var värd sin vikt och jag kan inte minnas att det någonsin under resan var tråkigt, till och med när vi åkte mitt ute bland alla majsfält så fanns något att titta på.

Skall jag avsluta med ett ända gott råd, så skulle det vara, åk inte två personer. Har ni möjligheten att dela resan med två till så gör det. Tre veckor är en lång tid och har man en dålig dag och inte är på topp så kan det bli frostigt i bilen om bara är två. Det är hela tiden ett samarbete som krävs för att komma framåt och det klara man inte själv.

Till nästa gång vi ses.
Må så grankott.
Sten

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Publicerat i 2016, Albuquerque, Flyg, Grand Canyon, Memorial Plaza, New Mexico, Resa, Route 66, Santa Monica, Uncategorized, USA | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Del 14 och dag 13 på resande fot längs Route 66

Hej på Er.
Nu är det verkligen länge sedan som det kom något från resan tvärs över USA. Även om vi är nära målet, så är vi faktiskt inte i mål ännu. Så ta del av den trettonde dagen, där vi förmodligen tar oss i mål.

Vi lämnar ett öde Las Vegas tidigt på morgonen och faktiskt ett bra tag efter att solen nått över horisonten, så inte är Las Vegas staden som aldrig sover.
Den väntan vi genomled vid incheckningen var nu som bortblåst när vi skulle checka ut och inom några få minuter var det avklarat.

En öde stad en stilla morgon.

En öde stad en stilla morgon.

Resan skall nu föra oss ut ur Nevada och in i Kalifornien längs med kanten av Mojave National Preserve och åter till Route 66 och sedan är det bara tvärs igenom Los Angeles fram till havet. Låter enkelt? Javisst, fast det är bara på kartan som det är enkelt.
Första stoppet blir i Nipton, en vägkorsning med endast en bensinmack.
Som vanligt vill vi inte ge oss ut på okänd mark utan full tank. Tydligen är det en av få mackar längs med vägen, för vi är många som stannar och fyller upp tanken och en del som tömmer andra tankar. Resan fortsätter nu mot Barstow, där vi skall möta Route 66 igen.
Det var verkligen värt att göra en avstickare till Las Vegas, även om vi då missade en del av Route 66. En del som i guideboken verkade intressant. Fast och andra sidan hade vi inte gjort avstickaren hade vi inte passerat Hoverdammen och så här är det hela tiden, man missar något till förmån för något man vill se. Lite av resandet i ett nötskal, att våga välja bort.

Långt före Trump.

Långt före Trump.

På vägen dit passerar vi avfart 239 till ”Zzyzx Rd”. Undrar faktiskt vart vägen leder. Det hade varit intressant att köra av och se vart vägen fört oss men Hen vid ratten hade ingen tanke på att svänga av vid avfart 239 utan fortsätter mot Barstow.

Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg?

I Barstow är det läge för en ben sträckare och det blir faktisk den sista av de insomnade små byarna där vi stannar och insuper känslan av en svunnen tid. Fast det hade vi inte på känn just då. I sig så skiljer sig inte den här platsen från de andra där vi stannat och visst är man lite trött och blasé, så det är väl inte med samma skarpa sinne som i början som jag ser mig omkring. Nu söker man bara efter om det är något udda man kan hitta och där sticker tyvärr den här platsen inte ut.

En korsning i Barstow

En korsning i Barstow

 

Klenoder

Klenoder

Resan fortsätter med siktet inställt på Helendale och ”the Polly Gas Sign”. Den omnämns väldigt utförligt i guideboken men det blir ett antiklimax när vi väl är framme. Området där skylten är placerad är omgärdat av ett stängsel och vi kommer inte riktigt nära, så det blir några bilder på distans.

The Polly Gas Sign

The Polly Gas Sign

I Oro Grande besöker vi The Crossed Eyed Cow Pizza för att fylla på energi inför den sista delen av resa. Oro Grande är inte mycket mer än ett möte mellan Järnvägen, Vägen och Öknen.
Fast http://www.crosseyedcowpizza.com är ett riktigt hippt ställe, där man utnyttjat mycket av det man hittar till något häftigt till inredningen.
Är ni på väg från Las Vegas och L.A, stanna till här och kliv in och prova ”The Unlucky Cow Pizza” och svalka strupen men någon av de lokala öl de erbjuder. Dessutom uppmuntrar ni den lokala företagsamheten i ödemarken. Vi prövade både deras Pizza och Sandwich och inget av det gjorde oss besvikna, för utom att vi som inte år pizza borde ha gjort det men det visste vi inte just då. För nästa måltid åt vi först halv tio på kvällen på hotellet men det är en annan historia.

Insidan hos Crossed Eye Cow Pizza.

Insidan hos Crossed Eyed Cow Pizza.

 

 

På väg in eller på väg ut.

På väg in eller på väg ut?

Efter Oro Grande bär vägen nedåt mot havet och Los Angeles. L.A är ju ett Metropolis med ca 4 miljoner invånare och den näst största staden i USA. Vi kommer in i L.A via San Bernadino Valley och nu skall vi ta oss tvärs igenom staden ut till vägs ände vid Stilla Havet i Santa Monica.

På väg ner mot havet.

På väg ner mot havet.

 

Då vi är här för att åka Route 66, så tänker vi inte fuska sista biten. Vi följer guideboken till punkt och pricka och den tar oss inte den rakaste eller den snabbaste vägen till slutet men mot slutet. Vid ett tillfälle måste vi följa polismans tecken och vika av från vår inslagna väg, då det är en gräsbrand precis vid vägen. Vart den nya vägen för oss har vi ingen aning om, så vi kör av första bästa avfart och försöker därifrån orientera oss rätt igen.
Även om vi inte vikt av allt för mycket för den bestämda rutten, så visar det sig var ett äventyr att komma rätt igen. Det tog oss närmare 60 minuter att komma på rätt köl och vi vet nog inte riktigt var vi irrade omkring och vi skulle nog inte hitta tillbaka dit igen.
Vår färd fortsätter mot havet och ca sju på kvällen är vi så framme i korsningen Santa Monica Boulevard och Ocean Drive med Stilla Havet framför våra ögon. Efter 480 mil och 8 stater (9 med Nevada) har vi så nått målet för vår resa över den Amerikanska kontinenten. Det är med både lättnad och sorg som vi inser att i morgon bitti behöver vi inte packa bilen och ge oss ut på vägen igen.
Till vår besvikelse så finns där ingen skylt som anger ”End of Route 66”, vilket vi faktiskt trott. Förvånande….
I Santa Monica en lördag kväll är alla på fötterna och vissa gator är avstängda för bilar.
Vårt hotell ligger på en gata, där man endast kommer in till hotellet från andra hållet mot vad vi befinner oss. Så det blev en ganska omfattande kringångsrörelse för att komma rätt men till slut är vi så framme vid dörren till rummet och kan kliva in.

Hotell i dagsljus.

Hotell i dagsljus.

 

 

 

Det här är nu den sista delen på vår resa.
Vi är framme vi slutmålet.
Fast det blir en till del där jag
sammanfattar mina tankar från resan

Till nästa gång.
Må så grankott på Er.
Sten

Publicerat i 2016, Barstow, Los Angeles, Oro Grande, Resa, Route 66, Santa Monica, Sol, Uncategorized, USA | Märkt , , | 1 kommentar

Del 13 och dag 11,1/2 och 12 på resande fot längs Route 66

Hej på Er.

Det är ett bra tag sedan jag la ut något från resan längs Route 66 och avstickaren till Las Vegas men nu är det dags. För även om inlägget är vällagrat och har värkts fram, så är det taget från verkligheten.
Håll till godo…..

Fortsättning från förra inläggets ”Cliff-Hanger”.
Till slut har vi kryssat oss fram till hotellet Circus-Circus, visserligen efter ett kort och snabbt studiebesök på Holliday Inn. När vi så till slut svänger in på Circus-Circus drive känner vi oss säkra på att vi kommit rätt. Visserligen ser vi inte några Clowner men neonskylten på fasaden hälsar oss välkommen.
Det har varit en lång dag och vi är alla hungriga och trötta. Med hopp om att snart kunna sträcka ut på en säng, skickar vi in reseledarna för att ”checka-in” och hämta ut nyckelkorten till rummen. Vi framme i ”cockpit” avvaktar och bevakar bilen.

Tråkig väntan

Tråkig väntan

En kvart rinner iväg och ingen har kommit tillbaka. Vi börjar vi bli lite oroliga och fundersamma över varför de är borta så länge.
En av oss tar på sig uppdraget att smyga in i lobbyn för att kolla läget.
Döm om förvåningen när de står i en kö som påminner om incheckningen vid en charterresa på 70-talet. Vi är med andra ord inte ensamma här. Hur lång tid det tar innan de kommer tillbaka förtränger vi, men nog tog det närmare 45 minuter av olidlig väntan innan de dök upp med vinsten. Nyckeln till rummet. På detta stora hotell med X rum och X våningar i två hus, har vi väl dragit nitlotten och hamnat längst bort och högst upp, men icke. Närmaste hiss till våning X och en kort promenad i korridoren så är vi till slut framme, pust, stånk och stön.

Ett rum med utsikt

Ett rum med utsikt

Efter lite vila och smärtstillande, är vi beredda att ge oss ut i den sena kvällen för att få näring i kroppen. Vi släntrar igenom hotellets/Kasinots gemensamma delar och vi inser att man inte behöver ta sig ut från byggnaden, för att överleva här en längre tid. Så förutom en massa enarmade banditer, roulett- Black Jack- bord, så finns här souvenirbutiker, kaféer, klädaffär, jourbutik och några restauranger. Påminner lite om utbudet på en Finlandsfärja, bara Taxfree butiken som saknas. Som man brukar göra på färjan så väljer vi smörgåsbordet, eller buffén som man säger här. Mat till ett väldigt bra pris och mycket att välja på, så mycket att vi inte hinner prova oss igenom allt. Dessutom bra kryddat och välsmakande. Visst kanske inte lyxrestaurang men helt okej.
I morgon skall vi skönt nog inte åka bil utan se oss omkring i Las Vegas, så vi lovar varandra dyrt och heligt att nu tar vi lite sovmorgon och träffas en bit in på förmiddagen. Nåja kroppen är programmerad för tidig start, så någon längre sovmorgon blir det inte.
Hur får man koll på Las Vegas bäst? Varför inte från en HoppOn-HoppOff buss. Vi letar reda på deras disk i hotellet och köper biljett. I Las Vegas finns två turer att åka. Den ena går längs ”The Strip” och den andra bortanför och i förlängningen av ”The Strip”. Vi tar den andra först som går ner längs ”N Las Vegas Blvd”.

Ett bröllop kanske?

Ett bröllop kanske?

Här nere finns inte så många storslagna hotell men en hel del annat, som ”Wedding Chapels” och några ”shopping centers” och vi är nog inte direkt imponerade när vi kommer tillbaka till utgångspunkten så vi byter snabbt buss till den som går upp längs ”The Strip”. Nu är det skillnad, hotell och nöjespalats avlöser varandra med alla de kända namnen som känns igen.

Las Vegas eller Egypten?

Las Vegas eller Egypten?

Visst var det häftigt att se alla dessa kända platser men efter ett tag blir det lite ”samma lika” och tråkigt samt en guide som är allt annat än inspirerande, så väljer vi att överge bussen och ta oss fram på egen hand. Värmen är påtaglig, strupen är torr, så första stoppet blir närmaste vattenhål vi kommer fram till.

När vi studerar kartan så ser det inte allt för långt ut för en promenad tillbaka till hotellet men så fel det blir. Det känns som om vi går och går och går. Till slut så är vi framme vid entrén till mammons tempel. Svettiga och med utslitna fotsulor tar vi oss upp till rummet för några timmars vila innan middagen.

Ett namn lyser klart

Ett namn lyser klart

 

Även om Circus-Circus är ett stort hotell, så är det inte så många restauranger innanför väggarna. Urvalet är riktigt klent och att bege sig ut i från hotellet för att hitta en restaurang tilltalar oss inte. I morgon är en ny dag och sista resdagen, så vi vill komma i säng rätt hyfsat. Vi väljer senior alternativet, buffén igen. En fördel är att vi får ”senior discounts” utan att de frågor hur gamla vi är. Vet inte om jag skall vara stolt eller besviken. Nåja, det är i alla fall mycket mat och mätt blir man. ”Proppmätta” vänder vi nosen mot rummet och sängen och förbereder oss för den sista dagen längs med R66.

Nog för denna gång.
Nästa del blir sista delen av vår resa som då slutar vi kanten av Stilla Havet
Så till nästa gång.

Må så grankott på Er.
Sten

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Del 12 och dag 11 på resande fot längs Route 66.

Dagen utan slut.

Vi startar lite tidigare i dag men med samma rutin som andra dagar och den känner ni ju redan till, så den repeterar vi inte.

Strax före 10.00 svänger vi in på Grand Canyon National Park Airport i Tusayan, för idag skall vi flyga över Grand Canyon i helikopter. Först en dold invägning, så att de kan bestämma sittplats för oss och sedan skall vi in på säkerhetsgenomgång innan avfärd.
Flygplatsen i Tusayan är väldigt livlig, det startar och landar flygplan och helikoptrar i en ständig ström under tiden vi väntar på vår avfärd.

Startar

Startar

Vi har fått en liten påse på magen med flytväst i och en nummerlapp i handen som visar var vi skall sitta i maskinen.
När vi så skall ”embarkera” hytten tilldelas vi våra platser och jag får förmånen att sitta fram bredvid vår söta och trevliga pilot. Med mjuka rörelser så lättar vi från plattan och vänder nosen mot ”diket”.
_mg_5587_160915

Efter en 5 -7 minuters resa över skogen, så flyger vi in i den från söder. Det blir ett hisnande djup under våra fötter och det nu man inser hur stort Grand Canyon är.

Det öppnar upp sig framför oss.

Det öppnar upp sig framför oss.

Vi kämpar på mot den norra kanten i vindar från lite olika håll, de är inte kraftiga men det märks när man sitter och fotograferar för motivet rör sig lite åt olika håll hela tiden. När vi närmar oss den norra kanten, så ligger den högre upp än den södra där vi flög in eller så har vi sjunkit utan att det har märkts. För nu flyger vi bokstavligen inne i Grand Canyon, så gör piloten inget så kommer vi att flyga rakt in i väggen. Så ”bankar” helikoptern åt höger och vi lämnar den norra kanten bakom oss och flyger tillbaka söder ut.

Rio Grande

Rio Grande

Efter ett tag så flyger vi åter över skogen mot flygplatsen och vi går in för landning. Resan är slut och vi kliver ur helikoptern med fler storslagna intryck än innan vi klev ombord.

Tillbaka vid utgångspunkten

Tillbaka vid utgångspunkten

Till och med några var så tagna att en tår rann ner för kinden. För att samla ihop oss innan vi åker vidare, stannar vi till inne i Tusayan för en tidig lunch och debriefing om vad vi nyss upplevt.

Efter någon timme fortsätter resan och nu skall vi först tillbaka till Williams för att åter ansluta till R66 vi fortsätter västerut, första stoppet blir i Seligman (456 inv, 2000).
Vid en första titt så påminner den om orter vi sätt och passerat tidigare men skenet bedrar oss, för här hittar vi restauranger, barer (bland annat Black Cat Cocktail)

Black Cat Bar

Black Cat Bar

och souvenirbutiker och många bilar och prylar att titta på. Det får bli ett kort stopp, för vi har fortfarande långt att åka.

Ett minne av en tid som var.

Ett minne av en tid som var.

Vi rundar ”Chino Point” och passerar ”Peach Springs”, ”Crozier” och ”Hackberry” utan att stanna. I Kingman vänder vi norr ut. Vi passerar Kingman Airport och det ser ut att vara en väldigt välbesökt flygplats, för det står många plan där. Sanningen går upp för oss lite senare. Flygplatsen är en gigantisk parkeringsplats för flygplan som inte flyger längre av olika anledningar. Vi är nu i Mohave Valley torrt och soligt de flesta dagarna under året och idealiskt för att motverka rost och ärgning. Ni som är nyfikna kan hitta lite mer information här (http://www.airplaneboneyards.com/kingman-arizona-airplane-boneyard-storage.htm). Nästa stopp blir ett av de större minnesmärken som finns i USA från 1930-talet med byggstart 1931, Hooverdammen. Innan vi är framme så passerar vi igenom ett torrt och kuperat område, där US-93 skär rakt igenom landskapet. Inte mycket att titta på än det kuperade landskapet, som är väldigt storslaget.

Att man fattat beslut att bygga dammen var inte enbart för att skapa arbeten. Nej, ”Dammen skulle säkra tillgången till vatten för städer och jordbruk i södra Kalifornien och Arizona. Den innebar också ett skydd mot översvämningar till följd av snösmältningen i Klippiga bergen som tidigare hotade boende längs floden. Även elproduktion var ett viktigt syfte. Kraftverket har genom sin produktion av elektricitet haft stor betydelse för utvecklingen inte minst i Las Vegas. Effekten är numera 2 080 MW.” (Källa Wikipedia)

Vattenintaget i dammen

Vattenintaget i dammen

Lite data om dammen, ”dammbyggnad över Coloradofloden mellan USA-delstaterna Nevada och Arizona, 48 kilometer sydöst om Las Vegas. Kraftverksdammen, som är en 222 meter hög valvdamm byggdes mellan 1931 och 1936 och är uppkallad efter president Herbert Hoover, som var president när bygget startade. Den konstgjorda sjö som dammbyggnaden dämmer upp heter Lake Mead. Fram till 2010 körde alla trafik över dammen men så invigdes och öppnades ”The Mike O’Callaghan–Pat Tillman Memorial Bridge” som leder trafiken förbi dammen.

Motorvägsbron

Motorvägsbron

För att komma ner till dammen, måste vi köra över bron och fortsätta en liten bit innan vi kommer fram till avfarten som tar oss ner. När vi nu är framme vid dammen är det sen eftermiddag och solen är på väg ner under den horisont som vi ser. Det är ett mäktigt byggnadsverk och beroende på vilken sidan av dammen man tittar ner, är det lätt att få svindel. Efter att vi studerat dammen på nära håll, så genomför vi den här resans andra Golgatavandring upp på motorvägsbron för att därifrån får ett helikopterperspektiv över dammen. Vid förra vandringen blåste de rejält och den här gången är det istället en tryckande värme som öppnar kroppens alla porer, det går att vrida ur kläderna när vi är åter vid bilen.

Resan fortsätter och 40 minuter senare i mörker rullar vi in på ”the Strip” i Las Vegas och med hjälp av vår GPS kryssar vi oss fram till hotellet. Här är andra gången under resan som bristen på effektivitet bromsar upp oss men det får ni läsa om i nästa inlägg.
Dagen är inte slut, den har bara börjat

 

Tills nästa gång.
Må så grankott på Er
Sten

Spara

Spara

Spara

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Del 11 och dag 10 på resande fot längs Route 66

Eller ”Take it Easy” och avvikelser.

Inget nytt under solen. Tidig väckning, mager frukost och vi lämnar vi hotellet i Holbrook strax före nio. Vi skall titta på en hel del idag och eller långt att åka, så det får inte bli några stora avvikelser från dagens plan. Vi kommer även att passera Flagstaff där vi skall sova kommande natt och åka norrut, för att sedan vända tillbaka söderut.
Avslutningsvis skall vi även hinna med en middag i kväll tillsammans med Elka och Norbert (fast det visste vi inte nu på morgonen).

Låt oss nu inte gå händelserna i förväg utan ta det i rätt ordning.
Vi susar förbi Geronimo, Joseph City och Jackrabbit utan att stanna. Vi skall stanna i Winsolw som före 1972 var i stort sätt en okänd ort i Arizona men den 1maj 1972 hörs följande rad i etern ”Well, I’m a-standin’ on a corner in Winslow, Arizona…” i låten “Take it Easy” som var gruppen Eagles första skivsläpp.

I dag det rätta hörnet i Winslow

I dag det rätta hörnet i Winslow

 

 

Lyckan var gjord och ”alla” åkte till Winslow för att hitta hörnet. Nu mer finns ett bestämt hörn i Winslow som kanske är rätt eller inte, fast det spelar ingen roll för det finns ”a corner” i Winslow. Här stannar de flesta som åker R66 och förmodligen även de som inte åker Routen, för att de gillar Eagles. Jag/vi stannar av båda anledningarna.

Samma hörn en annan vinkel

Samma hörn en annan vinkel

Efter som det var väldigt trevligt i hörnet, så tar det här stoppet lite längre tid än vad vi tänkt, så blir det bokstavligen att med ”Super Sonic Speed” dra till ”Two Guns” svänga vänster och över prärien ta oss till kratern.

Ett fönster mot prärien

Ett fönster mot prärien

”Barringerkratern, Meteorkratern, Canyon Diablo-kratern, bildades för omkring 50 000 år sedan under pleistocen då klimatet på Coloradoplatån var betydligt svalare och fuktigare. Då var detta landskap bebott av mammutar, trögdjur och kameler.
Människor däremot bosatte sig inte i området förrän för omkring 13 000 år sedan.
Den projektil som orsakade kratern var en järnmeteorit med en diameter på omkring
50 meter som träffade jordens yta…” (Källa Wikipedia).

_mg_5470_160914
Precis som i går, så blåser det mer än friskt över prärien. Tur att man inte har peruk för den hade inte suttit kvar länge. Från parkeringen bär det av i en Golgata vandring upp till kanten för att titta ner 170m till botten och är man inte ”SENIOR” så får man ingen rabatt på vandringen. Det där med vinden är helt rätt och ju högre upp vi kommer ju mer tar vinden tag i kroppen och försöker tvinga oss tillbaka. Det är ett imponerade hål att titta ner i men efter en stund så har man sett det mesta och det är dags att vända åter till parkeringen med vinden i ryggen. Fast det är bara jag som tycker det är dags att åka, för helt plötsligt är jag ensam. Vart går man då? Jo, till souvenirbutiken.
Åter i bilen så är goda råd kanske inte dyra men vi börjar bli sena, för vi skall nu ta oss upp till Grand Canyon och det är inte ett stenkast bort från där vi är utan flera stenkast. Så efter närmare två timmars körning utan stopp, där vi passerat Apex är vi till slut framme i Tusayan, Grand Canyon South Rim sista fasta utpost. Några få kilometer längre norr ut, åker man in i Nationalparken. Innan vi ger oss in stannar vi till och fyller på de kroppsliga förråden, det vore synd att slitas mellan de två viljorna, hunger och upplevelse.
30$ för en normalstor bil för att åka in i nationalparken, fast då gäller biljetten i 7 dagar. Att vi inte är ensam här visar det sig när vi kommer till parkeringsplatsen, fast det hade vi väl aldrig trott. Med amerikanska mått mätt, så får vi promenera en bit för komma till kanten. Till skillnad från i går så får vi nu njuta av synen med hjälp av fötterna.
Ni har nog alla sätt bilder från Grand Canyon och de bilderna kan inte ge rättvisa till verkligheten. Det vi får se är mer storslaget än något annat jag har sätt tidigare.

Grand Canyon from South Rim 2091m öh

Grand Canyon from South Rim 2091m öh

Det är svårt att förklara hur bred, djup och storlaget Grand Canyon är genom ord och några bilder, var och en borde få chansen att stå vi kanten och titta ner på Rio Grande långt där nere. Det som lite förtar känslan är att jag är 1 av flera 100 på plats och huvuddelen skall fram till staketet vid kanten och föreviga sig själva med en selfiestick och Grand Canyon i bakgrunden. Duger inte den första bilden, så måste de ta en ny. Jag funderar på om de över huvud taget ser och förstår var de är?

VI var där, med alla andra.

VI var där, med alla andra.

Jo, jag vet att det är raljerande men de är med upptagna av att föreviga sig själva än att beundra ett av naturens mest storslagna verk. Vi promenerar längs med kanten ett bra tag, jag vet inte riktigt hur länge för nu är det lätt att glömma tiden.

Storslaget

Storslaget

Vi vänder nosen på bilen söder ut och vi har ca 1,5 timme lång resa till nattens boende i Flagstaff. Vägen flyter fram över ett kuperat landskap som påminner oss om södra Norrland med långsträckta barrskogar. Inte långt ifrån att vi kör in i Flagstaff, passerar vi en skylt som varnar för skidåkare och med texten Flagstaff Nordic Center. Vi tittar på varandra och ler. Fast de har tydligen snösäsong här och efter en sökning på nätet så hittar jag följande (https://www.arizonanordicvillage.com/ ), följ gärna länken.
När vi landar vid hotellet, så är skymningen långt gången och ganska snart är det mörkt.
I kväll skall vi för ovanlighets skull ut och äta.
Jag har av min vän Lennart Andersson fått en rekommendation på restaurang i stan (http://www.tavernagreekgrill.com/pages/locations.php?s=flagstaff), efter han själv med familj var på plats tidigare sommar. Fast att vi 6 personer (Vi plockade Elka&Norbert med oss) inte hade bokat bord, så fick vi ett efter ca 20minuter. Mätta och belåtna tog vi oss tillbaka till hotellet för att komma i säng. Den slinta frasen om tidig avfärd gällde även morgondagen. (Tack Lennart, för tipset).

Tills vi hörs nästa gång
Må så grankott.
Sten

Spara

Spara

Spara

Publicerat i 2016, Apex, Arizona, Foto, Grand Canyon, Meteor Crater, Sol, USA, View, Winslow | Lämna en kommentar