På Irrfärd i Spanien. Nu är vi vid målet. (del 8)

Hej, hej och god morgon

Onsdag den 19 juli.

I dag är det sovmorgon i den korta sängen. Dusch i det lilla badkaret och behoven uträttade på den lilla toaletten med knäna i dragdörren. Faktiskt så är hela rummet här väldigt litet och i avsaknad av AC har vi en golvfläkt som kan vispa runt den varma luften.

Efter en kontinental frukost med färskpressad apelsinjuice, går vi ut i ett förhållandevis folktomt gamla stan som skrubbas och fejas inför en ny dag. Nu har vi möjligheten att insupa atmosfären och upptäcka detaljer i Världsarvet.
Alla vägar (nästan) i Santiago bär till Katedralen. Igår eftermiddag och kväll var det trång och bökigt att ta sig fram mellan alla vandrare.
Idag på förmiddagen är det betydligt glesare med ryggsäckar vid Katedralen.
Jag passar på att ta mig in och andäktigt tittar mig omkring på insidan.
”Den första katedralen som uppfördes på platsen byggdes på 800-talet efter att man upptäckt S:t Jakobs grav på platsen. Katedralen förstördes av morerna år 997, men började återuppföras igen år 1075. På 1700-talet ersattes den ursprungliga romanska fasaden med den barockfasad som vi kan se idag. Lägg märke till att interiören fortfarande är påtagligt romansk med tunnvalvstak och ett flertal kapell…”

Vi känner att vi nu har gjort det mesta av gamla stan och med mörka och tunga moln hängandes över våra huvuden, hämtar vi ut bilen ur P-garaget (vi flyttade den igår). Målet är att hitta en galleria för lite shopping. Vi snurrar runt i staden ett tag pga. vägarbeten och enkelriktade gator. Vi hittar inte direkt någon galleria men ett ordentligt El Corte Ingles. i flera våningar och här är det REA en ordentlig REA.

Priserna är ordentligt nedsatta på grejer i det ordinarie utbudet,
vilket gjorde det svårt att slita sig.

Till slut parkerar vi bilen i P-garaget igen och beger oss mot hotellet.
På vägen stannar vi till och låter oss njuta av lite vit bubblande sangria.

Efter någon timmes återhämtning i den korta sängen, är det dags för middag.
Kvällen avslutas vid Katedralen. Det är lagom varmt, avslappnad stämning och alla här tycks må väldigt bra, så varför inte styrka själen med lite vitaminer.

Tills vi hörs nästa gång.
Må så Grankott.
Sten

På Irrfärd i Spanien, eller Camino de Santiago. (Del 7)

Hej, hej.

Tisdag den 18 juli.

En ny dag gryr i Salamanca och det är dags att ge sig ut på vägarna igen.

Vi skall idag avverka en av de längre etapperna, ca 40 mil till Santiago de Compostella, pilgrimernas stad. Många av de kända vandringslederna i Spanien slutar i Santiago och staden har under århundraden varit ett mål för pilgrimer.

Under resan har vi vid flera tillfällen passerat människor med ryggsäck och stav som varit ute på vandring, förmodligen inte med Santiago som mål för den här gången, men under en senare etapp.

Efter en med Spanska mått sett väldigt bra frukost låter vi GPS,n föra oss ut ur Salamanca. Första sträckan rullar vi längs kända ”stigar” upp till Zamora, för att sedan svänga väster ut i det okända. Efter några timmars körning så känns det att det är dags att sträcka på benen och lätta på trycket. Vi viker av Autovian och hamnar i en liten och trång okänd spansk stad, där var och varannan gata är enkelriktad. Skylten mot toaletten vid Autovian var nog en luring, för vi hittar ingen. Vi passar dock på att besöka ett Mercado för att inhandla lunchen men döm om förvåningen, inga färdiga mackor eller sallader. Det blev två Coca-Cola att tillfälligt släcka törsten med. känns som en modern tappning av kejsarens nya kläder.

 
Vi får bokstavligen sitta med benen i kors och fortsätta framåt men så fann vi det.
En sliten mack men med riktigt snygga och rena toaletter som visserligen var till för handlande kunder. Skyltens budskap var tydligt, så för att muntra upp killen bakom kassan så handlar vi ett par ”Ready to Go” mackor och en påse chips.

Då var lunchen löst. och det uppskattades med ett leende och några trevliga ord om att vi skulle ha en bra dag (tror vi i alla fall). Visserligen blev Lotta utskälld på spanska av toalettstäderskan då hon klev in och uträttade sitt innan det var färdigstädat, (men vafan vi är ju från Stockholm).

Nu infaller sig nästa problem, var skall vi stanna och äta? En rastplats tänker ni, men de är väldigt obefintliga längs en Autovia och generellt längs vägarna i norra Spanien (det är kanske bättre i södra Spanien). Däremot så har i stort sätt varje bensinmack en bar, där man kan köpa mackor, enklare maträtter, dryck och kaffe. Någon enstaka gång har vi sett skylten ”rastplats”. Vid ett tillfälle norr om Placencia svängde vi av för att äta lunch på en. Rastplatsen visade sig vara en stor asfalterad plan utan någon skugga och toalett men med viltstängsel runt om, så vi fick snällt sitta kvar i bilen och äta.

Några kilometer efter besöket på macken svänger vi av från Autovian på vinst och förlust. Till slut hittar vi en liten ficka vid sidan av vägen med skugga så att vi kan stilla kurret i kistan.
Vi snirklar oss åter ut på Autovian. Färden går i stort längs med gränsen mot Portugal, naturen är böljande och storslagen. Ibland uppför berget med plattan i mattan, hastigheten ökar inte utan snarare så går det långsammare och långsammare och så bär det åter av nedåt. Fast att man har lagt i treans växel och försöker motorbromsa så ökar hastigheten oroväckande, man känner sig som en kanonkula som precis lämnat mynningen.

Till slut planar vägen ut och vi rullar in i Santiago de Compostella. Nu skall vi bara hitta fram till boendet. GPS,n har alltid koll även om gatan inte är helt optimal att köra in på. För vid den gatan i utkanten av gamla stan där vi skall bo är det mer en gågata än en bilväg och ingen idé att ens försöka.

Vi fortsätter framåt och efter ett tag hittar vi en parkeringsplats, där vi får hjälp av en lokal yngre självutnämnd parkeringschef att hitta en ledig lucka, dessutom på Spanska med yviga gester förklarar han för oss hur P-automaten fungerar.
Efter en svettpärs har vi nu dumpat väskan på rummet eller skrubben som vi snabbt döpte den till.(återkommer till den). För nu skall vi ut på byn och svalka strupen och
titta på alla utmattade vandrare.

Översätter man den spanska meningen ”Camino de Santiago” till Svenska blir det
”vägen till Santiago” som är ett mantra och ett mål för Pilgrimer från hela världen. Många vandringsleder leder till och slutar här i Santiago.

Det känns som de flesta har vandrat hit, då ryggsäckar dominerar bilden.
Visst vi bekväma turister finns också men dominerar inte stadsbilden.
För en gångs skull hittar vi en restaurang som inte har stängt för siesta,
förmodligen för att den är italiensk.

Efter en kort promenad efter middagen drar vi oss tillbaka till skrubben för att vila och återhämta oss till dag 2 här i Santiago de Compostella..

Tills vi hörs nästa gång.
Må så Grankott.
Sten

 

På Irrfärd i Spanien, eller Camino de Santiago. (Del 6)

Hej, hej.

Måndag den 17 juli.

Vi lämnar Caceres och vänder nosen norr ut igen mot dagens mål Salamanca.
Vi har nu åkt så långt söder ut i Spanien som vi planerade och resterande del ner till Valencia, får vi ta en annan gång. Dagens resa är endast 25 mil, vilket är en av de kortare dagsetapperna.
I går insåg vi att åka ner till Caceres, var väl ett av de märkligaste besluten vi fattade då vi planerade den här resa. Vi har i stort sätt endast sovit här, för att sedan åka tillbaka den väg vi kom. Så när det gäller Caceres kan vi skriva ”Been there, done that”.

Då vi på nervägen sett det vi planerat för, så skulle vi kunna åka direkt till Salamanca. Fast ett litet stopp i Placencia var vi överens om att vi ville göra. Det blev ju inget stopp
i går när vi körde igenom staden och akvedukten vill vi titta lite närmare på och så fick det bli.

För en gångs skull var vi hyfsat tidigt framme vid dagens stopp, så efter att vi lämnat av väskorna på rummet, tog vi en promenad ner till Plaza Mayor. Platsen är väldigt annorlunda mot hur det se ut i andra Spanska städer och påminner mer om en Italiensk Piaza. Denna Plaza byggdes mellan åren 1729 – 1755 och uppfördes i Spansk Barockstil, på befallning av Felipe V för att användas vid tjurfäktning.

Plaza Mayor i den ena änden och Katedralen i den andra, sammanbinds av en gågata som är fylld med barer, caféer och restauranger. Då vi befinner oss utanför turiststråken, så har restaurangköken stängt några timmar under eftermiddagen och tidiga kvällen och öppnar igen vid åtta. Däremot så är det inget problem att få något att dricka.

Efter lite sangria för att skölja ner resdammet, har vi tid över att utforska gamla stan.
Vi börjar med katedralen som är två stycken, den gamla som påbörjades under 1100-talet och slutfördes under 1300-talet är uppförd i Romansk/Gotisk still och den nya som uppfördes under 1600- till 1700- talet och är uppförd i sen Gotisk och Barock still.
De två katedralerna är sammanbyggda, så man får två för priset av en och kostar
endast 5€. Rundvandringen börjar i den nya och avslutas i den gamla.

Även butikerna längs med gågatan håller stängt, så endast fönstershopping är möjlig. Siesta är bra för plånboken och tiden rullar på, till slut kan vi gå och sätta oss för att få den efterlängtade middagen.
Menyn är inte direkt internationell utan innehåller lokala specialiteter, vilket gör att en och annan nitlott dyker upp på bordet.

Efter middagen är det dags att promenera tillbaka till hotellet för skönhetssömnen.
I morgon är en ny dag och slutmålet är längre bort.

Tills vi hörs nästa gång
Må så Grankott
Sten

På Irrfärd i Spanien, eller Camino de Santiago. (Del 5)

Hej, hej.

Söndag den 16 Juli.

Efter den sena lördagskvällen så var ingen av oss direkt uppe med tuppen,
så det blev att sätta lite fart när vi väl vaknade.
I dag är slutmålet Caceres och då vi redan i går har avverkat sträckan ner till Salamanca så fick dagens första del bli på Autovian söder ut till Salamanca.
Vi åker den yttre ringlinjen runt staden och svänger sedan in på N-630 igen och åker återigen igenom små byar och otaliga rondeller.
Vi är uppe på den Spanska platån men det visar sig var nog så kuperat här och vägen slingrar sig åter igen upp och ner över berg. Helt plötsligt när vi kommer fram till en rondell så finns de ingen markering vart vi skall, så det får bli en chansning och den visade sig vara fel. Vi är på väg åt helt fel håll och efter en stund är vi framme i byn Valdelacasa, en bra bit från vår led. Via väldigt snirkliga vägar tar vi oss tillbaka till N-630. Senare för oss vägen nedåt via serpentiner och så plötsligt möts vi av figurer i vita rockar som i tofflor i sakta mak tar sig framåt. Vi har kommit till den lokalt kända kurorten Baños de Montemayor. Tråkigt nog finns det ingen information på Svenska om orten och inte ens på engelska, så ni får hålla tillgodo med den spanska versionen via länken ovan men bilderna ger en bra bild av vad man kan uppleva på plats och ett besök skulle suttit fint. Vägen leder oss framåt och snart kör vi in i Placencia, även om det är söndag så hoppas vi kunna hitta något ställe där vi kan handla något att äta. Tyvärr så misslyckades det men vi fick i alla fall se den fina akvedukten med 53 bågar.

Stämningen i bilen börjar nu bli lite dålig, då näringen hos de resande börjar ta slut.
Då kommer vi på att vi har med oss det vi behöver. Några ÖL, Vitt bröd, Jamon och par aprikoser och det fick duga. Vi bromsar in vid den övergivna nattklubben och fördelar det vi har med oss.

Med förnyad energi fortsätter vår resa söderut och nästa stopp blir vid det lilla kapellet i San Christoball som är uppfört till de vandrandes ära.

Det finns mer att titta på längs den här sträckan. Vi svänger av för att titta på brofästet av den gamla romerska bron som gick över floden Tajo.

Ytterligare en bit längre bort kan vi svänga av och titta på den inte allt för gamla och igenstängda tågstationen som just heter Rio Tajo.

På väg uppför backen från stationen och ut på N-630 ser vi hur man bygger en ny bro för höghastighetsjärnvägen som går norr – söder.

Sedan rullar vi in i Caceres och till ”The Red Wall Hotell”, det heter inte så utan något som vi döpte det till. Rummet är svalt och vi kan lägga oss för att vila och samtidigt se finalen i fotbolls VM.

Den här resan genomförs till största del i områden där turister inte är allt för vanliga, vilket också märks i vardagen. Det är söndagskväll och förmodligen inte så lätt att hitta någonstans att äta, vilket visar sig vara helt rätt. Det första stället vi kliver in på meddelar personen vi träffar oss på en blandning av Spanska och Engelska att köket stängde ca 13:30. Till slut i ren och skär frustration, då jag lyckats köra mot enkelriktat, så dinerar vi på Burger King, kanske inte så pittoreskt men gott.

Tills nästa gång.
Må så grankott
Sten

På Irrfärd i Spanien, eller Camino de Santiago. (Del 4)

Hej, hej

Lördag 14 juli.

Lördagen är vår vilodag. Vi har bokat två nätter här i Zamora, så att vi hinner återhämta oss och smälta intrycken. Efter sovmorgon och en något sen frukost, bestämmer vi oss för att i lugn och ro köra igenom sträckan mellan Zamora och Salamanca. Så har vi det gjort inför söndagen, då vi fortsätter söderut förbi Salamanca till Caceres. Vi har några planerade stopp efter den här sträckan och först i ”Corrales del Vino”.
Byns namn känns lite som titeln på en Spagettivästern.
När man för drygt tio år sedan la ner järnvägen till och från Zamora, stängdes och låstes dörrar, fönstren sattes igen och sedan överlät man till naturen att ta hand om resten.
Stationsbyggnaden står kvar som ett monument från en svunnen tid.
Rälsen ligger kvar men här har naturen tagit igen förlorad mark. Det är lite grann av en tidskapsel.

Nästa stopp är en station längre söder ut ”El Cubo de Tierra del Vino.”
La Via de la Plata var och är en pilgrimsvandringsled och i ”El Cubo” finns ett kapell uppfört till de vandrandes ära.

Vid en slagning på nätet så bodde det i ”El Cubo” 2016, 347 personer och det är nog inte många fler idag.
Järnvägen gick också till ”El Cubo” men där har man valt att fixa till stationshuset och någon bor där numera.

Man måste åka av N-630 för att komma dit och man passerar snabbt igenom och är åter ute på N-630 igen (N-630, är den nationella väg som går i nord-sydlig riktning från Gijon till Sevilla).
Vi fortsätter på måfå söder ut men det tycks inte finnas så mycket mer att titta på, så vi vänder nosen på bilen norr ut och tar oss tillbaka till Zamora för lite handling i ett mercado så att vi klarar dagens middagen på egen hand och så en sen lunch.
Med avklarad lunch, tar jag mig på egen hand en promenad till Katedralen i Zamora som även den finns i gamla staden. ”Staden kännetecknas av de 24 katolska kyrkorna i romansk stil, bland dem den berömda katedralen som byggdes mellan 1151 och 1174.” (Källa. Wikipedia). Till storlek är katedralen inte så imponerande men att den byggdes under andra halvan av 1100-talet är mer imponerande

Katedrals museet däremot är intressant och då framför allt gobelängerna som hänger 1 trappa upp.

När jag kommer ut från Katedralen, låter det som en blåsorkester med bara bastubor övade bakom helgedomen och inte låter det bra heller.
Efter lite sökande och då jag hänger mig över stadsmuren, så visar det sig att det är en karavan av glada trådtradare som drar igenom staden. Vad de firar, vet inte jag? Men inte var det en protest mot något, möjligtvis en protest mot pågående fotbolls VM.

Jag är tillbaka lagom för att se bronsmatchen mellan Belgien och England. När matchen är slut och skymningen börjar falla tar vi en kvällstur in i gamla stan för att känna på stämningen och titta på folklivet, kanske ta en drink eller två.

Både ung som gamla är ute och rör sig i den ljumma lördagskvällen men inget bus och eller högljutt liv.

Det är bara behagligt. Vi kommer kanske lite sent i säng med vad tusan, det är ju semester.

 

Tills nästa gång
Må så Grankott på Er
Sten

På Irrfärd i Spanien, eller Camino de Santiago. (Del 3)

Hej, hej

Fredag 13 Juli.
I dag skall vi lämna havet och Gijon. Fast först måste väskorna ner till receptionen med hjälp av väskhissen (som ni ser av bilden, så får vi människor inte åka i den) samt få ut bilen ur det trånga garaget.

Vi skall ta oss upp på den Spanska platån för att hitta ”Silvervägen”.
Höll tidigt på att surna till på GPS,n, för vi hade tydligt meddelat att vi inte skulle åka motorväg, vilket var det den direkt drog ut oss på men efter några mil förstod den allvaret i vår resa och att vi ville se något annat än två filer söder ut och två filer norr ut och ledde av oss in i det gröna. Vägen förde oss i serpentiner upp för berget med den maffigaste utsikten, visserligen väldigt lik den igår men ändå inte och även i dag låg molnen lågt över bergstopparna.

När vi väl åkt igenom berget, så bar det av nedför och så upp för nästa berg och där på 1520m höjd möte vi både fjällboskap, fåraherdar och skidliftar. Utförsåkning i norra Spanien hade vi ingen aning om men visst snöar det så. Återigen vände vägen nedåt något bredare än vanligt men det var nog för att alla som besökte backen smidigt skulle komma hem.

”Coto de Pesca” stod det på skylten där vi stannar till vid sjön för att titta och eller beundra utsikten, men på något sätt känns sjön felplacerad i dalgången. Den är lite för stor för att vara en fjällsjö. Vi fortsätter resan och vägen följer längs med sjön i flera kilometer och när vi så stannar till igen för att beundra den helt sagolika utsikten måste frågan få ett svar. ”Embalse del Porma”, är en konstgjord sjö eller en fördämning, ett vattenmagasin som skall skydda orterna längs med ”Rio Porma” från höga vattenflöden.

En sak är säker, vyn är sjukt vacker. Det är svårt att slita sig och vi skulle gärna stanna väldigt ofta för att ta en bild eller två, dock rusar tiden som vanligt och vi börjar sukta efter lunch. Efter lite resonerande som kom vi fram till att ett snabbt besök i en mercado för inköp av något att äta och dricka skulle vara helt perfekt men den där mercadon dök märkligt nog aldrig upp. Sent på eftermiddagen när vi har gett upp på att hitta en butik drar vi i handbromsen och stannar mitt i ”Becilla de Valderaduey”.

På det första caféet vi kliver in i och frågar efter en sandwich, tittar den unga tjejen förskräckt på oss skakar på huvudet och säger ”NO”, så vi går över gatan till nästa ställe och ställer samma fråga och får även här ett ”NO” men tillägger snabbt att vi kan få
”Bocadillo y jamon”. För oss sak samma och så får det bli.

Vi är nu uppe på den Spanska Högplatån och solen skiner från en i stort sätt molnfri himmel och vi har 34 grader utanför bilen när vi nu kör vidare mot Zamora. Resterande del av resan in till Zamora är händelselös, vi har knappat in adressen till lägenheten vi skall hyra och GPSn leder oss in igenom stadsporten till gamla stan. Jag åker faktisk ett extra var runt kvarteret då jag först är osäker på om bilen kommer igenom utan skråmor. Då en annan bil kör igenom och bevisar att det är möjligt kör vi igenom och tråcklar oss sedan igenom gränderna fram till ”La Muralla”.

Det har varit en lång och bitvis svettig dag, så det får bli en middag på tumanhand i lägenheten i lugn och ro och sedan somnar vi tidigt.

Tills nästa gång.
Må så grankott på Er
Sten

 

På Irrfärd i Spanien, eller Camino de Santiago. (Del 2)

Hej, hej

Torsdag 12 Juli
Det regnar när vi vaknar denna första morgon i Spanien, något som vi knappt har upplevt på 2 månader. Vi borde jubla men inte nu och inte här. Nåja, det är bara att bita ihop och köra på som om att det inte regnar. Dagen börjar med att GPS,n tar oss två varv inne och runt Bilbao ”Down Town” och även en liten tur in i några äldre kvarter. Varför? Jo det var vägarbeten, som då självklart inte uppdateras i en GPS och så fanns det tydligen inga andra alternativ än att börja om från början, till slut så hittade GPS,n rätt och så var vi ute på den väg som skulle leda oss mot dagens mål Gijon samt med ett stopp i Santander. Skall man uppleva landet har vi lärt oss att undvika motorvägar och betalstationer och det är ledstjärnan på den här resan.
Både Santander och Gijon ligger vid havet och motorvägen sammanbinder dessa, så
GPSn får leda oss åt andra hållet, vilket betyder slingriga vägar över, ner och runt bergen. Att det regnade i morse (det slutade strax efter nio) är nog inget ovanligt, för det är grönt och frodigt runt omkring oss och murgrönan slingrar sig upp för stammarna. Molnen hänger lågt i höjd med bergstopparna.

Det är så pass lummigt att det är svårt att se nedåt i dalgångarna från bilen. Men vi hittar en plats där vi kan köra åt sidan för att kliva ut, beundra och dokumentera utsikten. I dalgången nedanför hör vi betande kor med bjällror som klämtar. Nej, det visar sig vara hästar som går där nere och betar med bjällror runt halsen.

Resan fortsätt upp och ner för bergen och på vissa ställen korsas vägen av en smalspårsjärnväg, förmodligen nedlagd säger vi till varandra. ”Icke sa Nicke” I Artzentales då jag stannar för att ta några bilder på det övergivna stationshuset, inser jag att järnvägen används fortfarande, för på perrongen står en ny och modern biljettautomat och tittar lite surt på mig, som om den läst mina tankar.

Till slut ser vi Biscaya och vägen för oss in i Santander, en storstad med ca 180 000inv.
Att hitta en ledig p-plats på gatan för bilen är som att få tre TV-apparater framskrapade på Lotto. Ett parkeringsgarage löste problemet och med hungrig blick styr vi så stegen mot en uteservering.

Vi inser att tiden sprang ifrån oss uppe i bergen, så vi gör ett aktiv val och låter GPS via motorvägen föra oss till dagens mål Gijon. En händelsefattig resa förutom alla tunnlar vi skall passera igenom och där är det hastighetsbegränsat till 80km/h. Pris ske Någon för GPS,n som snabbt och enkelt leder oss fram till vårt hotell, som det visar sig är beläget ett kvarter från stranden och havet. För att skaka av oss resdammet, tar vi en promenad längs strandpromenaden och spanar in den fullproppade beachen.

Vi nordbor måste för en Spanjor var lite konstiga. Vi ger oss ut tidigt på kvällen och jagar efter mat, då spanjoren i sakta mak drar sig hemåt från stranden.
”Have you opened? No, we open eight áclock…” bara dra runt och fördriva tiden fram till öppningsdags. Stannar till vid ett par vattenhål, för att liksom låta tiden gå.
Det var värt att vänta ut tiden för ett besök på Sidreria Casa Carmen. Vad vi inte kände till, så är detta det lokala stället för de som bor här. Casa Carmen är känt för sin Sidra Natural. Vilket vi missade att prova, då vi valde en stor karaff Sangria till maten.
Skulle ni av någon händelse stanna till i Gijon så är Casa Carmen värt ett besök. Fast det finns andra ställen att också besöka.

På egenhand avslutade jag kvällen med ett besök vid Plaza del Toro och dess arena men det var igenbommat och folktomt.

Tills nästa gång.
Må så grankott på Er
Sten

 

På Irrfärd i Spanien, eller Camino de Santiago. (Del 1)

Hej, hej.

Då är det åter dags för en längre utflykt med bil och den här gången i Spanien.
Förra året blev ett författarmässigt misslyckande på vår resa i New England.
Orken och tiden tog slut. Hur kan tiden på en semester ta slut?
Jag vet inte men den tog bara slut.

I år tar vi Silvervägen (La Via de la Plata) eller Spaniens Route66. Den gamla romerska handelsvägen som löper genom västra Spanien från norr till söder, från Mérida till
Astorga I dag är Silvervägen en av de viktigaste kommunikationslederna som förenar västra delen av Spanien i nord-sydlig riktning och under namnet Ruta de la Plata, en beteckning som även ibland felaktigt ges den historiska leden. Leden förenar städerna Gijón och Sevilla genom riksvägen N-630.
Vi kommer inte att åka hela vägen ner till Medelhavet utan vända åter norr ut efter drygt halva vägen i Caseres. För åka ut till Atlantkusten och uppleva havet innan det är dags för hemresan.

Onsdag 11 Juli
Vår resa börjar med flyg från Arlanda till Bilbao där vi hämtar upp bilen som skall vara vårt färdmedel under två veckor. Även om vi är en kvart sena från Arlanda, så avlöpte flygresan utan bekymmer.
Även om vi inte la så mycket tid på att utforska flygplatsen i Bilbao, så var den något annorlunda mot vad man är van vid, då jag gör en slagning på nätet får man fram följande” Den har ritats av arkitekten Santiago Calatrava och föreställer en flygande duva…” Okej!
En dryg timme efter att vi landat är vi framme vid vårt stopp ”Urban Loiu Hotel By Eurotels i Zabaloetxe”, och då har vi även hämtat ut hyrbilen. Det är en bra start på vår resa i Spanien.

Damen i receptionen frågar leende när de skall komma upp med vinet? Vilket gör att vi ser ut som fågelholkar och hon förklara då att vi har bokat rummet med tillägget ”Romantic Night”. En stund efter vi kommit in på rummet knackar det på dörren och en flaska Cava med små utvalda chokladbitar bärs in på rummet.

Helt plötsligt blev det en mycket bättre start på resan.

Dagen har varit lång och så kommer även morgondagen bli, så det är dags att krypa ner mellan lakanen och drömma om kommande irrfärder.

Tills nästa inlägg.
Må så Grankott på Er
Hälsningar
Sten

 

New England Dag 2 – Boston

Hej, hej.
Som jag skrev i det för inlägget från Bar Harbor så blev det lite hopp i ordningen bland inläggen men nu är vi tillbaka till dag 2 och och en titt på Boston.
Hoppas att den ger en liten bild av staden

Efter en natts behövlig sömn, så är vi nu laddade att ta oss en titt på Boston.

The Hotell

Boston (formellt City of Boston) är huvudstad i delstaten Massachusetts i USA.
Det är även den mest befolkade i delstaten, och den största i New England.
År 2005 hade staden 596 638 invånare, storstadsområdet hade 4 313 000,
vilket gör det till USA:s elfte största storstadsområde. Invånarna i Boston kallas på engelska Bostonians.
Boston grundades av puritanska kolonisatörer 1630 på en halvö i Massachusetts Bay, och är därigenom en av de äldsta städerna i USA. Staden har blivit en av de kulturellt mest betydelsefulla städerna i USA och räknas som en världsstad.

Många av de stora händelserna under den amerikanska revolutionen ägde rum i Boston, som var en stor hamnstad och centrum för tillverkningsindustri.
I dag är staden ett centrum för högre utbildning och sjukvård. Dess ekonomi baseras på forskning, utbildning, finanssektor och teknik (huvudsakligen bioteknik). (Källa Wikipedia).

Först och främst skall vi ta oss in till Down Town och på Tunnelbanestationen får vi hjälp att ladda ett Charliekort (Exakt vad det innebär vet jag inte riktigt men påminner om det kort man kan köpa i New York.) och så påbörjar vi resan med tre tågbyten för att komma in till city. Kort kan man också kommentera att Bostons tunnelbana känns mer sliten än t.ex. den i New York.

Tunnelbanan till Wonderland

Vi börjar med Harbour Tour som är en 40 minuter tur runt vattenområdet i inre delen . Mannen som håller låda under turen och berättar allt som är värt att veta som staden, bjuder på sig själv till 100% och med solosång får han igång oss som följer med på turen.

Boston Skyline

 

Väl tillbaka i hamn byter vi över till en 2 timmar lång HoppOn-HoppOff tur genom staden där vi får se det mesta som är värt att se i Boston och Charlie (tror han heter så) som kör bussen bjuder även han på solosång men med discodans och plastmikrofon med såpbubblor i. Han bjussar på sig själv på ett sätt vi inte varit med om tidigare och dessutom pratade han i stort sätt oupphörligt i två timmar om allt vi passerar och åter igen om Bostons historia, så nu har vi hört allt om Boston som är värt att veta.

En Busschaufför

Jämfört med andra städer i USA som vi har besökt, så känns Boston både kosmopolitiskt och tillåtande. Bebyggelsen är väldigt genuin och påminner en hel del om just England. Det är bara i en liten del mitt inne i Down Town som man hittar skyskrapor, i övrigt väldigt låg bebyggelse och så är staden rikligt försett med grönområden.
En stad värt att besöka igen.

Vi avslutar sedan dagen med några drinkar på Anthem Kitchen+bar. som ligger vid Faneuil Hall Marketplace en arkad fylld med mat och dryck från världens alla hörn.
Här hittar vi också Cheers Pub igen, fast inte den riktiga, den åkte vi i stället förbi under bussturen. Med ett stopp utanför Pub dörren längs med Green Line, som vi åkt med.
Vi avslutar dagen med en taxiresa i rusningstrafiken tillbaka till hotellet för skönhetssömn och återhämtning. Några av oss somnade utan större problem.

Faneuil Hall Marketplace

Tills nästa gång.
Må så grankott
Sten

Spara

Spara

Spara

New England Dag 1

Känsliga läsare varnas, inlägget saknar bilder.

Då är vi på resande fot igen och åter skall vi ta oss över Atlanten och den här gången till Trumpland. Sedan vi var där sist för ca 9 månader sedan, så har det varit ett presidentval och det vet vi ju alla vad som hände. Så nu är det nya utsikter som väntar och första prövningen kom vid incheckningen.

Som vana resenärer så gick vi till självincheckningen och allt löpte på som vanligt tills det var dags att skriva ut bagagetaggar och boardingcards då slutade automaten att medverka och på skärmen går att läsa ”This unit is not working…” Ähh, varför just nu?
Packar ihop grejerna och beger oss till nästa automat, där vi skriver in reservationsnumret och så börjar automaten arbeta och ut kommer en lapp. ”Yes Boardingcard, tänker vi” På lappen läser vi.. This is NOT a boardingcard. It’s a problem with your check in. Contact an agent a show this documnet. Det är nu som Norendramat börjar. Kön till bagageinlämningen för KLM (som vi skall flyga med) är hur lång som helst och efter ett tag så förstår vi, de har varit lite strul på morgonen och samtliga tillhör två flyg, som skall lämna bagage och checka in samtidigt. Så vi som skall åka med det senare flyget blir fösta till en egen kö och får där snällt vänta tills de som skall med det tidigare flyget är incheckade. Nu tror man att det är till Tyskland vi skall, för nu gnälls och påpekas det hur jävla illa allt fungerar och att folk inte rör sig framåt på rätt sätt och fyller igen luckorna efter sig och att alla andra kommer att smita före.
När vi så efter 45 minuter till slut är framme vid disken, frågar tjejen ”Har Ni ESTA eller Visum till USA…” ESTA svara vi. ”Kan jag få se dem?..” Ähh, nä de ligger i systemet. ”I system kan jag inte se att ni har några godkända ESTA, så jag behöver se en kopia på godkännandet…” Det har vi inte utskrivet, det är ju elektroniskt. ”Jag kan inte skicka Er vidare om jag inte kan se det…” Det är nu man börjar vi svettig mellan skulderbladen och hjärnan går på fullvarv. Hur löser jag det här? ”OK, skall vi gå ur kön och försöka få tag i kopior på det? Frågar jag. ”Vänta, jag prövade att checka ur Er och sedan checka in Er igen och där finns nu Era godkända ESTA…” Jävla automat tänker jag, ler stort och säger skönt.
Därefter rinner det på utan problem som det brukar göra på Terminal 2 och vi hittar ett lugnt hörn i Loungen där vi kan ta något smärtstillande innan det är dags att gå ombord för resan första del till Amsterdam.

Då vi har tagit mark i Holland och kommit ut ur planet inser vi att tiden vi har på oss innan nästa plan skall lyfta är ungefär 1 och en ½ timma. Schiphol, är stort och innan man hittar informationstavla som svarar på frågan, Vart skall vi? Så har vi gått en bra bit.
Där har vi svaret, Gate D1 skall vi till och vi följer skyltarna som leder mot Gate D1. Gången är lång, så lång och så åker vi rulltrappa ner till en stor hall och sprintar runt hörnet in i en gigantisk kö som tillsammans med oss skall ta sig igenom passkontrollen. 1 timme och ca 10 minuter kvar. Där står en flygplatsanställd som försöker bringa ordning i det kaos som råder runt oss. Jag sliter upp mitt boardingcard och stoppar det under näsan på henne och säger, vi skall med ett plan som lyfter 14:45. Lugnt svara hon mig, det är mer än en timme kvar, så stå i kön här. Kanske inte det svar jag hade förväntat mig och huvudvärken kommer smygande, för just nu har jag inte kontroll och tiden springer fram och kön kryper sakta framåt. Med ca 40 minuter kvar, så har vi tagit oss genom nålsögat, för att direkt hamna i nästa. Vid Gate D1, skall vi ha ett samtal med en person som frågar ut oss om det mesta och framför allt om vårt bagage och även det incheckade och JA, jag har packat allt mitt själv och jag har inga presenter med till någon jag inte känner och som jag skulle kunna ha fått av någon jag inte känner. Nästa slag med tärningen blir tre och nu stannar vi hos några som skall skanna vårt boardingcard och önska oss en trevlig resa. Nästa slag med tärningen blir 5, Gate E5 och nu kan vi se ett flygplan som är vårt men väntar oss någon mer prövning? Endast en enkel kontroll av, och sedan en slutlig skanning av vårt boardingcard och så är vi då till slut framme vid våra platser på rad 13, med ca 10 minuter till godo. Jag är inte skrockfull och är född den 13, så rad 13 betyder inte ett dugg för mig annat en att jag kan sätta mig ner och vila. Pust, hoppas jag inte behöver göra om det en gång till, för det tror jag inte att psyket orkar med. Flygresan flöt på utan besvär och ett par timmars sömn blev vet också, vilket skulle visa sig välbehövligt.

Väl framme i Boston, så körde det till sig direkt vid immigration control. Vi skulle mot flygpersonalens nekande fyllt i ESTA blanketten igen, då vi hade bytt pass sedan sist.
Så det blev att göra U-sväng ut ur fållan, hitta blanketten, fylla i den och så åter in i kön och hoppas att allt nu skulle fungera.
Några timmar senare var fyrklövern samlad och vi kunde kvittera ut hyrbilen och leta oss fram till vårt boende.

Så efter 23 timmar kunde vi åter krypa ner mellan ett par svala lakan, sluta ögonen och drömma om framtiden.

Som ni ser är det väldigt ont om bilder denna gång och det har sin naturliga förklaring, tiden räckte inte till.

 

Till nästa gång vi ses.
Må så grankott.
Sten